40 dagar till 50: det jag vill bära med mig vidare

Jag trodde att det skulle handla om att fylla 50. Det visade sig handla om att sluta lämna mig själv.

Fyrtio dagar före min femtioårsdag började jag svara på en fråga om dagen. Det var tänkt som en liten nedräkning, något att stanna upp inför varje morgon.

Men någonstans längs vägen blev det något annat. Frågorna började visa mig vad jag faktiskt har byggt i mitt liv, vad jag inte längre vill bära, vad jag vill välja mer av och vad jag är tacksam över att ha fått vara med om.

När jag läste alla svar tillsammans såg jag en röd tråd. Jag håller inte på att bli någon annan.

Jag håller på att bli friare i att vara den jag redan är.

Jag har lagt mikrofonen till min röst

Länge levde jag med en tyst regel. För att få uttrycka mig behövde jag tillstånd, och det jag sa behövde vara perfekt och färdigt.

Under de här dagarna skrev jag en mening som jag fortfarande ler åt:

Jag har lagt mikrofonen till min röst.

Jag behöver inte vänta på att någon annan godkänner det jag vill säga. Jag får tala medan jag lär. Jag får synas medan jag fortfarande växer.

Jag vill inte längre bära allt

En stor del av mina svar handlade om sådant jag är färdig med. Att vara fixaren. Att automatiskt säga ja. Att försöka lindra andras oro. Att börja tvivla på mitt eget beslut för att någon annan reagerar. Att göra mig mindre för att passa in.

Jag skrev:

Jag är färdig med att bära roller som inte är mina.

Det betyder inte att jag vill sluta bry mig om människor. Jag vill fortfarande vara varm, empatisk och hjälpsam. Men jag vill inte längre tro att omtanke kräver att jag lämnar mig själv.

En fråga har börjat följa med mig genom dagarna: Är det här mitt att bära? Bara den kan förändra mycket.

Jag behöver inte försvara mitt liv

En av frågorna löd: Vad är du redo att sluta förklara eller försvara hos dig själv?

Mitt svar kom snabbt. Sluta förklara varför jag gör det jag gör.

Jag får vilja något. Jag får ändra riktning. Jag får säga nej, och jag får säga ja. Jag får göra saker som andra inte hade valt.

Jag kan förklara om jag vill. Jag behöver inte försvara.

Jag väntar inte längre på att rädslan ska försvinna

Jag har sett hur lätt det är att låta rädslan bestämma tidpunkten. När det känns tryggt, då gör jag det. När jag är redo, då börjar jag. Men så fungerar livet sällan.

Rädslan får inte längre bestämma när nästa steg ska tas. Jag får känna rädslan och ändå agera.

Jag behöver inte bli av med rädslan först. Jag behöver kunna känna den och ändå välja.

Först hem. Sedan svar.

Något återkom hela tiden: att lyssna inåt först. Inte för att stänga ute andra, och inte för att jag alltid har rätt. Utan för att det som händer runt mig inte genast ska bli sanningen om vad jag ska göra.

Vad vet jag? Vad känner jag? Vad är mitt? Vad vill jag? Och sedan: hur vill jag svara?

Jag vill möta världen från mig själv, inte lämna mig själv för att kunna möta världen.

Jag vill vara tydlig utan att döma

Jag vill kunna säga jag ser det annorlunda utan att den andra människan måste vara fel ute. Och jag vill kunna ändra mig utan att döma den jag var tidigare. Vi lär oss, vi får nya perspektiv, vi justerar.

Jag vill att mitt språk ska skapa rum, inte domar.

Det betyder inte att jag blir otydlig. Det betyder att tydlighet inte behöver kräva förminskning.

Jag vill inte bara fylla mitt liv

När frågorna började handla om vad jag vill välja mer av kom orden snabbt. Glädje. Lugn. Kärlek. Närvaro. Tillit. Lekfullhet. Relationer. Hälsa. Möjligheter.

Och allt kunde sammanfattas i en mening:

Jag vill inte bara fylla mitt liv. Jag vill vara i det.

Närvarande med mina barn och min familj. I min coachning, i dansen, i samtalen. I det jag faktiskt har valt att ge min tid till.

Jag vill kunna ta emot

Jag är bra på att ge. Att hjälpa, bidra och fixa. Men jag vill också kunna ta emot utan att genast känna att jag måste ge tillbaka.

Kärlek. Omsorg. Beröm. Hjälp. Möjligheter.

Jag får ta emot. Det behöver inte jämnas ut i samma ögonblick.

Förlåtelse har gett mig tillbaka min riktning

Dagen före min födelsedag fick jag frågan vad jag framför allt ville säga tack för. Ett av svaren var förmågan att förlåta.

För mig handlar förlåtelse inte om att göra det som hände mindre. Den handlar om att en annan människa eller en gammal situation inte längre behöver stå i centrum när jag fattar mina beslut idag.

Det som hände får vara en del av min historia. Men det behöver inte fortsätta bestämma min riktning.

Och mitt i allt detta: lekfullheten

Jag tycker om djupa samtal och reflektion. Men en av de sista insikterna var enklare än så. Alla samtal behöver inte vara livsavgörande. Allt behöver inte lösas.

Ibland får man bara skratta. Dansa. Byta ämne. Leva.

När jag skrev ner vad jag är glad att jag fick vara med om, kom det ut så här: möjligheten att älska och bli älskad. Resan till Kuba. Att dansa och lära ut Zumba. Att varje dag få möta människor och höra deras berättelser.

Och sedan skrev jag, helt utan omsvep: Jag är en väldigt lyckligt lottad tjej. Så levande och kul.

Jag får ta livet på allvar utan att ta allt i livet på så stort allvar.

Det jag vill bära med mig

När jag ser tillbaka på de här fyrtio dagarna finns det några saker jag aldrig vill glömma.

Jag duger som jag är. Min lekfullhet och min empati är en del av mig. Jag kan när jag fattar ett beslut, och det finns en väg vidare så länge jag inte ger upp.

Jag får känna rädsla och ändå gå. Jag får vara varm utan att rädda. Jag får vara tydlig utan att döma. Jag får ta emot. Jag får välja den väg som är sann för mig.

Och framför allt:

Jag firar att jag inte har stannat. Att jag fortfarande är nyfiken på vem jag kan bli, och att jag vill använda det jag lär mig till något som också hjälper andra.

Jag går inte in i 50 färdig. Jag går in i 50 väldigt levande, och väldigt tacksam över att få vara med.

Först hem. Sedan svar.